Bilarnas utveckling

Som vi tidigare har varit inne på så har det hänt en hel del med bilarna i stort, och detta har på flera sätt avspeglat sig i den sport som är rally. De allra första biltävlingarna, eller rallyn, som hölls hade deltagande bilar som höll en maximal hastighet på kanske tio kilometer i timmen. Sedan dess har utvecklingen när det gäller hastigheter ökat exponentiellt fram tills 1960-talet, och efter detta årtionde så har man inte lyckats pressa upp hastigheterna nämnvärt.

När det gäller uppdelningen banrally respektive landsvägsrally (som till exempel Paris-Dakar) så märks också skillnaden i hastigheter internt mellan de olika rallytyperna. De snabbaste bilarna för banrally (formel 1) kommer lätt upp i hastigheter över 300 kilometer i timmen. Egentligen kan bilarna konstrueras så att de kan åka ännu fortare, men ett problem skulle då uppstå med svängning och därmed säkerheten (vilken redan är ett stort ämne inom sporten).

Den genomsnittliga hastigheten för en bil som kör landsvägsrally är istället någonstans mellan 80 och 100 kilometer i timmen, och här sätter man istället förarens och kartläsarens förmågor på prov på annat sätt. Bilarna i landsvägsrally har utvecklats till att vara tåliga och uthålliga bilar som i jämförelse med de aerodynamiska bilar man ser i banrally mycket påminner om vanliga personbilar.

Den största utvecklingen av bilarnas säkerhet kom under 1960-talet och de tidiga åren under årtiondet efter. Det var under denna tid som man började använda förstärkande störtbågar i bilarnas chassi för att förhindra att de pressades ihop vid en eventuell krock. Även detta säkerhetstänkande säkert räddat flera liv, så är statistiken för allvarliga olyckor i stort sett oförändrad eftersom man samtidigt pressat hastigheter och risktagande hos förare.

Säkerhetsutrustning

Rallybilar är utrustade med säkerhetsutrustning som består av olika komponenter. Bland annat skyddsbur som ska skydda förare och kartläsare, specialstolar, 4-punktsbälten och brandsläckare. Dessutom är rören isolerade med brandsäker stoppning på de ställen där fören eller kartläsare skulle kunna komma i kontakt med skyddsburen.

Det ska också finnas förbandsutrustning, personskadeflagga, varningstrianglar och snöspade.